Tänker uppdatera bloggen med ett lite småirriterat inlägg. Det här fenomenet är ett som min älsklingssyrra gjorde mig uppmärksam på, och nu är det alt jag ser i tidningar och runt omkring mig.

Man ska vilja ha det man inte har.

Har man liten rumpa ska man hitta jeans som förstorar den. Har man stor rumpa ska man hitta byxor som får den att se mindre ut. Har man platt ska man köpa jeans som får den att se rundare ut.

Har man breda axlar ska man försöka förmiska dem, har man inga axlar alls ska man skapa en illusion av sådana med de kläder man har.

Har man stora bröst ska man försöka få allmänheten att tycka att de ser mindre ut och har man inga bröst ska man ha push-up-hjälp och extrainlägg och allt vad man nu kan ha.

Har man päronformad kropp ska man försöka dölja den, är man ett äpple ska man försöka trolla fram midja och timglasform.

Har man stora armar ska man täcka dem, har man breda lår ska man dölja det. Den här listan kan göras hur lång som helst.

Ursäkta mitt språk, men vad fan?! Varför får ingen se ut som de gör och vara nöjda med det!? Till och med Pirkka-tidningen försöker hjälpa en skapa en kropp man inte har. Varför kan inte kvinnor godkänna att de har päronform eller platt rumpa eller breda axlar eller vad tusan som helst och vara stola över det?

Hörni kvinnor (och män också!).. Ni är skapta som ni är, ni är vackra som ni är och ni är bra som ni är. Ge järnet med de kroppsformer ni har, inget är så vackert som ett gott självförtroende och ödmjukhet.

Och jag är irriterad. MYCKET irriterad. Att sånt.

Eftersom nåågon (alltså mina närmaste vänner) ännu läser denna tröga blogg känner jag en plikt att uppdatera.

Idag är det torsdag, jag har två arbetsdagar bakom mig och imorgon är det fredag och jag har två lediga dagar framför mig. Känns helt ok.

Till födelsedagspresent förra året (I know, sent ute) fick jag presentkort till Kaffehuset August och Fredagskassen, så imorgon när jag har helgstädat ska jag hämta mat åt mig och karln min.

Vad ska ni få äta för gott, undrar ni säkert då.
Jo detta:
Ostfylld och baconlindad kycklingfile serverad med dragonsås och olivpotatispuré, grönsallad och vitlöksbatong.

Om ni aldrig mera hör av mig är det för att jag har dött av välbehag.

Over and out.

Kl. 06.30 igår vaknade jag av att jag hade ont. Smärtan kändes som knivhugg nere i högra sidan på min mage. Pep till Tom att jag har enormt ont, lyckades på något vis svänga mig på andra sidan och efter en timme av huggande smärtor att somna om. Sedan vaknade jag igen en timme senare av att inget blivit bättre. Ringde till hälsostation och fick en läkartid och meddelade jobbet att jag inte skulle dyka upp. Sedan somnade jag igen.

När jag vaknade x antal timmar senare mådde jag bra igen. Bannades beslutet att inte fara till jobbet och var irriterad på mig själv för att jag var så mesig. Sedan blev det dags att fara iväg till läkaren. Drog på mig utekläderna och traskade iväg. På vägen mot hälsostationen kände jag hur smärtorna sakta kom tillbaka, inte på samma sätt som på morgonen, men det tog ont. Klockan var 12.45. Läkaren på hälsostationen klämde på min mage, hade mig att göra diverse konstiga övningar och sa sedan att hon genast skickar remiss till akutpolikliniken och att jag genast ska gå dit eftersom det kunde vara blindtarmen som bråkar.

Något skärrad gick jag alltså till sjukhuset. Ringde både mamma och Tom på vägen dit och bestämde med mamma att jag ringer om jag får panik och vill ha sällskap. Tänkte ändå att det ju inte tar så fasligt ont mera, att jag nog skulle behålla lugnet. Klockan var 13.30. Inne på akuten är det svårt att behålla lugnet, men jag gjorde mitt bästa. Där fanns män med bortdomnade högra armar, en ung kille som knappt kunde stå på sina egna ben och en kvinna som såg allt dubbelt. Tänkte att varför i hela fridens namn är jag där, jag är ju inte i så dåligt skick. När jag sedan fick hjälp mycket tidigare än alla dem förstod jag att det jag har i min mage kan vara farligt på riktigt, och då kom paniken smygande. Jag fick lägga mig ner och blev ombedd att ta det riktigt lugnt. Fick låna en telefon av en man bakom skynket bredvid mig och ringde därför mamma. Snyftade fram vad som var på gång och bad henne ringa Tom och be honom skynda sig dit för att hålla mig sällskap. Sedan la jag mig ner och väntade.

Först kom en sköterska som skulle ta blodprover. Flera burkar tog hon, sedan gick hon raskt vidare. En liten stund senare kommer en annan sköterska in och meddelar att hon ska kolla hjärtat. Då brast det riktigt rejält. Där låg jag, ensam, och tänkte Herregud, vad är det för fel på mitt hjärta. Jag gjorde det lite svårt för den sköterskan att göra sitt jobb eftersom hjärtfilmen kräver att man slappnar av och jag snyftade och hulkade som ett barn som slagit sig. När hon hade gått, timmarna passerade och ingen Tom dök upp somnade jag igen. När jag vaknade lite före fyra hade det gått en timme och jag såg inte skymten av Tom. Bestämde mig för att det gått allt för mycket tid sen mamma senast blivit uppdaterad och lånade därför telefonen för att ringa och berätta att jag inte fått veta något nytt. Hon svarade och berättade att hon äntligen hade fått tag på Tom och att han nu var på väg. Sedan frågade hon om jag har sjukhusets kläder på mig. Det frågade hon flera gånger under hela dagens lopp.

Något före fem dök Tom upp och då började saker hända. Han frågade om svar på blodprov, frågade när det var min tur att få träffa läkare och spred allmänt lugn i min själ. Inom 30 minuter efter hans ankomst visste jag att alla mina blodprover var normala och sedan kom en läkare som åter igen klämde på min mage och sedan berättade hon att det finns sådana och sådana alternativ och att alla alternativ kräver att jag sövs ner. Sedan frågade hon om jag är villig att ställa upp på sådana operationer. Rädslan för att sövas ner har jag alltid haft, tänk om något går fel, att jag inte blir ordentligt nersövd eller att jag aldrig mera vaknar upp? Svarade till läkaren att jag inte vet om jag är villig eller inte. Vi kom därför överens om att jag först och främst ger ett urinprov som kan utesluta ett och annat. Gjorde det och återgick sedan till att vänta. Och vänta. Och vänta. Tom frågade om det var möjligt att ge mig huvudvärksmedicin eftersom all denna press hade gett mig en fruktansvärd huvudvärk. Eftersom risken att det skulle bli operation fick jag inte lägga något i munnen, så en kanyl kördes in i handen och jag fick panadol den vägen. Har aldrig varit med om att en huvudvärk skulle ha försvunnit så snabbt.

En kirurg kom och klämde på mig, bestämde att jag först ska få genomgå en gynekologisk undersökning och om den inte visar på något onormalt skulle han genomföra en titthålsoperation för att ta bort en eventuellt inflammerad blindtarm. Tanken på att bli nedsövd för att ta bort en del som kanske är frisk gjorde mig inte direkt lycklig, men det var bara att tacka och ta emot. Klockan var 19. Anna och Miika kom och tittade till mig och gjorde tillvaron ännu lite lättare. När de farit iväg somnade jag åter igen och väcktes av Tom och en sköterska med en rullstol framför sig. Fick snällt sätta mig i den och åka iväg till avdelningen där gynekologen arbetade. Såg på klockan i förbifarten och kunde konstatera att den var 21. Jag hade då legat på akuten i 7 och en halv timme. Undersökningen gick bra och visade inget onormalt och skräcken över att sövas ner och genomgå titthålsoperationen var tillbaka. Rullades ner till akuten igen och fick åter igen lägga mig ner och vänta.

Kl. 22 dök åter igen en ny sköterska upp och sa hej, hon hade just börjat jobba och ville kolla läget. Jag svarade att jag mår helt ok och att jag gärna skulle vilja veta vad som är på gång, och 5 minuter senare hade jag svar. Läkaren skulle just titta till mig. Samtidigt frågade hon mig när jag senast ätit och jag svarade att det då var ungefär ett dygn sedan. 3 sekunder senare fick jag vätska via kanylen så jag åtmistone inte skulle torka ut. Kirurgen kom en stund senare och klämde på mig igen. Han berättade att magen kändes bättre och mindre öm, så han gjorde beslutet att jag kan åka hem och sova och sa att jag skulle komma tillbaka om det blir värre. Klockan var 23. Jag hade varit på akutpolikliniken från 13.30 till 23.00, sett människor komma och gå och hört missbrukare ropa efter både ett och annat de ville ha. Jag åt en karlelsk pirog då jag kom hem. Det var det godaste jag ätit på länge. Magen är ännu öm, men det har i alla fall inte blivit värre.

men det kan hända att den här bloggen inte återuppstår mera.. Vet inte, men om inte inspirationen infinner sig inom en snar framtid slutar jag. Bli inte förvånad ifall jag inte uppdaterar.

Nu har jag sovit dåligt varenda natt hela veckan, jag är mer zombie än människa och jag vill gråta varenda gång alarmet ringer. Ge mig SÖMN!

Då jag är med mina vänner, DÅ är mitt liv perfekt.

Till alla vasabor som sett min (lyckligtvis) leggingsbeklädda bak idag:

Sori, men då man har klänning, det blåser orkanvindar och man håller påsar i alla händer kan det gå så.

Note to self: Köp mer byxor.

Tänkte igår morse när klockan ringde och jag kände mig som en zombie, att IMORGON får jag sova HUUUUR länge jag vill. Därför är jag vaken nu. Kvart över 8. Jippii!

En solig dag på sommaren år 2006 stod jag vid vår postlåda på Lindroosvägen i Gerby. Kollade igenom posten och såg att jag hade fått brev från Åbo Akademi. Jag släppte all annan post och slet upp kuvertet för att sen bli stående helt tyst en stund. Läste de goda nyheterna och skrek rakt ut där jag stod.

Den lyckan jag kände över att jag hade kommit in på önske-utbildningen var ofattbart stor. Jag ringde runt och grät och skrek och hade mig. Jag hade kommit in. Kommit in till en utbildning där enbart 10% av alla sökande kommer in. Till drömutbildningen!

Studietiden för mig har varit den bästa i mitt liv. Jag har hittat mig själv, gått igenom mycket, märkt hur stark jag kan vara då det behövs och jag har utvecklat tillit till mig själv. Idag har jag hämtat mitt slutbetyg. Jag är stolt som bara den, men samtidigt känner jag enormt vemod över att det är över. Jag ser fram emot det arbetsliv jag har framför mig, men om jag just nu fick välja skulle jag stanna kvar i studielivet.

Visst är det FIIIINT!!!